Tovan tycker

Senaste nytt från TT i Borås

Ambassadör

Tovan Thåst - Barnambassadör - Visitkort

Några ord, för barnens bästa, från mina fina kolleger:


Hon föddes i ett tält. Och kom att förändra Sverige.

Katarina Taikon föddes 1932 och växte upp i ett Sverige där romer levde ett kringvandrande liv och utsattes för stark diskriminering. En tid med skallmätningar, rasbiologiskt tänkande och tvångssteriliseringar.
Läs mer!

Jagad

Till er alla.

Ni var många som tyckte att jag var kaxig och förändrad när jag kom hem från London. Jag förstår er. För det var jag. Tack för att ni stod ut och stannade kvar. Jag vill nu berätta om vad som hände. Det handlar om makt, våld och utsatthet som aldrig får upprepas. Nu först är jag redo att dela. Det får ni också gärna göra. Dela.

Jag var inte dum. Inte naiv eller lättlurad. Jag var ung. Jag var på fel plats vid fel tidpunkt. Jag var 17 år, gick på gymnasiet och hade sportlov. Som musikintresserad tonåring tillbringade jag lovet i London. Efter en kväll med konsert och disco for vi till en musikstudio i södra London. Där skulle vi jamma, sjunga, käka och skapa ”världshits”. Vi hade kul! I gryningen blev jag trött och bestämde mig för att ensam ta pendeln till mitt hotell i city. Mina vänner varnade mig för att ta tåget den tiden. Jag hade dessutom lovat mina föräldrar att absolut inte vara i närheten av Brixton, där det tidigare hade varit allvarliga kravaller. Likväl stod jag ensam den där morgonen, på en perrong just i Brixton. Det fanns bara en person till där. En liten man med asiatiskt utseende. Plötsligt hörde vi starka röster. Kängor som skrapade mot marken och järnrör som slog mot räcket. Hastigt tittade vi upp och såg ett gäng skinheads inta perrongen. Mannen och jag tittade skrämda på varandra. Vi böjde ner våra huvuden och drog upp våra jackkragar i ett försök att gömma oss. Jag förbannade min korta kjol och mina höga klackar, som skulle göra det omöjligt att springa fort. Gode Gud, låt det inte vara rasister, bad jag inombords. Jag insåg att just jag kanske skulle klara mig om jag inte öppnade min mun, så dessa nationalister inte skulle höra min brytning på ”deras” modersmål. Mitt utseende och blå ögon kunde ju knappast avslöja att jag var utlänning. Så sjukt, tänkte jag. I deras ögon är jag förmodligen en inkräktare som inte är vatten värd i deras land. Jag minns inte riktigt hur mardrömmen började, mer än att skinnskallarna började kommentera och trakassera den asiatiske mannen. De började med att skrämma honom, tog fast honom och puttade på honom. Sedan hotade de honom, för att slutligen säga att de skulle sparka ner honom på spåret för att döda honom. Då fick jag nog, jag fick panik. Blodet rusade i huvudet på mig. Hjärtat bultade av skräck. Och jag visste att jag skulle slåss för mitt och mannens liv om det krävdes. Jag skrek åt gänget att de genast skulle släpp mannen och låta honom vara. Skinnskallarna blev som vansinniga och gav sig på mig istället. Ledaren började kommentera och kallade mig vidriga saker. Han sade att han skulle våldta mig och sedan med glädje döda mig långsamt, för att han hatade ”negerälskande slynor”. Den asiatiske mannen skrek åt mig att jag skulle fly, springa och rädda mig. Men det var för sent. Gänget skulle ”märka” mig. Helt plötsligt och oväntat dök stationspersonal upp och skrek att polis tillkallats. Samtidigt kom t-banevagnen inrullande. ”Vi drar”, ropade gänget. ”Aldrig. Hon ska dö!”, ropade ledaren. Jag hoppade på vagnen. Skinnskallarna gjorde desamma. Ledaren ställde sig nära mig och spände sina sjuka, uppspärrade, otäcka ögon i mig. Han var tatuerad i ansiktet, på huvudet och halsen. Bland annat hade han tre tatuerade tårar rinnandes ned från ena ögat. Han väste till mig: ”Du kommer inte undan, du ska dö.” Alla i kupén kände att något var sjukt fel. Jag var livrädd. Mitt hjärtat bankade vilt i bröstet på mig. Jag hann tänka på alla möjliga och omöjliga sätt de skulle döda mig på. Jag visste att jag skulle dö, eller än värre överleva och bli märkt och skadad för livet. Jag tänkte att han hellre fick sticka kniven i mig än att våldta mig. Men ett var säkert, jag skulle slåss, inget skulle de få gratis. Jag försökte lista ut hur jag skulle kunna ta mig ifrån dem, få hjälp och skydd av polis eller vakter. Jag bytte tåg två gånger. Men skinnskallarna släppte mig inte en sekund, utan njöt av att jaga mig. De stod nära mig, runt omkring mig. Men de kunde inget göra så länge det fanns andra människor omkring oss. Inte för att det gjorde att jag kände mig lugnare, men det gav mig tid. Jakten skedde under total tystnad. Med skinheadsen hela tiden hånfullt leende och triumferande. Alla utom ledaren. Han bara stirrade på mig utan något minspel, sjukt och kallt. Oväntat tröttnade ledarens närmaste man. Han såg något utanför tåget som intresserade honom. Han sade till ledaren att lägga ner jakten. Ledaren blev arg. De började bråka och argumentera med varandra. Plötsligt stod ledaren framför mig, öga mot öga. Han tittade föraktfullt på mig. Sedan spottade han i sin hand. Därefter torkade han av handen med spottet genom mitt hår och i mitt ansikte. Samtidigt väste han: ”Du har tur din jävla negerälskare. Fuck off, du är inte välkommen!” Skinnskallarna försvann snabbt. Då bröt jag ihop totalt. Jag skakade som ett asplöv. Jag grät floder. Runt mig stod massor med vänliga, trygga människor. Någon tröstade mig. Då hände det underbara. Den asiatiske mannen från perrongen i Brixton kommer fram till mig. Han hade hela tiden följt jakten på avstånd. Han hade inte lämnat mig ensam med skinnskallarna. Utan funnits där hela tiden. Jag åkte hem till Sverige lättad och tacksam. Med mig hade jag en mycket obehaglig upplevelse. Direkt efter gymnasiet var jag tillbaka i London. Då som anställd au pair i en judisk familj. Kampen mot det onda går vidare. Och ljuset kommer att vinna över mörkret. Tillsammans är vi starka!

Tovan Thåst,
barnrättsambassadör

Franciskus

Påve Franciskus besökte Manilla på Filippinerna och fick den svåraste fråga av en tolvårig flicka, som gråtande frågade hur Gud kan tillåta att barn överges av sina föräldrar och tvingas in i prostitution. Frågan fick påven att stanna upp och krama henne.

Mitt älskade Filippinerna. Kloka barn ställer självklara frågor. Vi vuxna kan svara på dem genom att agera. Du och jag kan förbättra deras livssituation! En biståndsresa och mötet med gatubarnen i Manilla förändrade mitt liv för alltid. Elva fadderbarn har jag varit med om att ge skolgång. Utbildning är en god väg till arbete, självförsörjning och liv.

Tips; bli Världsförälder på Unicef. Och läs om påvebesöket på SVT:s webb.

Stats(fe)minister

Borås Tidning - Inte lika stolt över Sverige längreNär jag gick i sexan låg Sverige i topp bland världens rikaste länder. Min mamma ville bli Sveriges första kvinnliga statsminister. Jag var stolt, kände mig jämställd. Solidaritet var honnörsordet. I dag går min äldsta dotter i sexan. Sverige har halkat ner från topplistan. Hennes mamma kämpar med att synliggöra FN:s barnkonvention. Kvinnor undervärderas. Och vi har fortfarande ännu inte en kvinnlig stats(fe)minister. Nej, jag är inte lika stolt längre. Snarare oroad. Men jag hoppas på framtiden. Tror på barnen, på min dotter. Och deras döttrar. För då, när de går i sexan, då kommer vi alla att leva efter det som är så självklart – alla människors lika värde. Och Barnkonventionen har då varit svensk lag sedan länge!

Tips; läs Borås Tidning som publicerar mina frustrerade och ibland ilskna artiklar.

 

Barnröst

Tovan debatterar i Aftonbladet

Tovan debatterar i Aftonbladet

Sverige och svenskarna går till val. Du väljer hur vårt land ska formas och vilka som ska styra det. Du har makt. Du har ett val. Du har rösträtt. Innan du lägger den rösten, eller du kanske till och med överväger att inte rösta, så vill jag att du noga tänker på framtiden för alla de svenskar som inte får rösta. De två miljoner barn som inte själva kan välja att påverka sin egen framtid. Utan som är helt beroende av ditt och mitt sunda förnuft. Rösta för deras skull. Lägg din röst på ett parti som aktivt arbetar för barnens bästa. Ett parti som vill att FN:s barnkonvention bli svensk lag. Ett parti som vågar vägra nedskärningar för de mest utsatta i vårt samhälle. Barnen behöver dig. Ta ditt ansvar – rösta för dem!

Tovan Thåst
Barnrättsambassadör

Brännpunkt

I bland blir jag så arg att jag nästan kokar över. Fast då finns det riktigt bra sätt att få utlopp. Skriva av sig till exempel, varpå sedan hoppas att någon läser. Och läste, det gjorde man verkligen när vi skrev den här debattartikeln. Den toppade Svenskan i hela tre dygn som mest lästa och delade artikel. Det ni, dumma Nestlé och klantiga Google. Rätt åt er. Sedan är ju frågan om det hjälper. Kanske inte så mycket. Kanske lite grand ändå. Men jag har sagt mitt i frågan.

Tips; läs debattartikeln här!

Albert

20130703-155807.jpgSom jag tidigare berättat är jag barnsligt förtjust i arkitektur. Hus och byggnader är bland det bästa jag vet att beskåda och fota. Jo, jag arbetade en del år i bygg och bostadsbranschen innan mitt nuvarande arbete som barnrättsambassadör. Att tidigare besiktigat 3 500 lägenheter har satt sina tydliga spår. Min fritid ägnas gärna åt spaning på alla former av byggverk. Här är en bild på en vacker gammal byggnad mitt i det nya moderna. The Albert Pub. Byggt 1864. Victoria Street, London.

Tips; titta och njut. Sedan tipsar ni mig om byggverk jag bör se.

« Äldre inlägg

© 2016 Tovan tycker

Tema av Anders NorenUpp ↑