Tovan tycker

Senaste nytt från TT i Borås

Jagad

Till er alla.

Ni var många som tyckte att jag var kaxig och förändrad när jag kom hem från London. Jag förstår er. För det var jag. Tack för att ni stod ut och stannade kvar. Jag vill nu berätta om vad som hände. Det handlar om makt, våld och utsatthet som aldrig får upprepas. Nu först är jag redo att dela. Det får ni också gärna göra. Dela.

Jag var inte dum. Inte naiv eller lättlurad. Jag var ung. Jag var på fel plats vid fel tidpunkt. Jag var 17 år, gick på gymnasiet och hade sportlov. Som musikintresserad tonåring tillbringade jag lovet i London. Efter en kväll med konsert och disco for vi till en musikstudio i södra London. Där skulle vi jamma, sjunga, käka och skapa ”världshits”. Vi hade kul! I gryningen blev jag trött och bestämde mig för att ensam ta pendeln till mitt hotell i city. Mina vänner varnade mig för att ta tåget den tiden. Jag hade dessutom lovat mina föräldrar att absolut inte vara i närheten av Brixton, där det tidigare hade varit allvarliga kravaller. Likväl stod jag ensam den där morgonen, på en perrong just i Brixton. Det fanns bara en person till där. En liten man med asiatiskt utseende. Plötsligt hörde vi starka röster. Kängor som skrapade mot marken och järnrör som slog mot räcket. Hastigt tittade vi upp och såg ett gäng skinheads inta perrongen. Mannen och jag tittade skrämda på varandra. Vi böjde ner våra huvuden och drog upp våra jackkragar i ett försök att gömma oss. Jag förbannade min korta kjol och mina höga klackar, som skulle göra det omöjligt att springa fort. Gode Gud, låt det inte vara rasister, bad jag inombords. Jag insåg att just jag kanske skulle klara mig om jag inte öppnade min mun, så dessa nationalister inte skulle höra min brytning på ”deras” modersmål. Mitt utseende och blå ögon kunde ju knappast avslöja att jag var utlänning. Så sjukt, tänkte jag. I deras ögon är jag förmodligen en inkräktare som inte är vatten värd i deras land. Jag minns inte riktigt hur mardrömmen började, mer än att skinnskallarna började kommentera och trakassera den asiatiske mannen. De började med att skrämma honom, tog fast honom och puttade på honom. Sedan hotade de honom, för att slutligen säga att de skulle sparka ner honom på spåret för att döda honom. Då fick jag nog, jag fick panik. Blodet rusade i huvudet på mig. Hjärtat bultade av skräck. Och jag visste att jag skulle slåss för mitt och mannens liv om det krävdes. Jag skrek åt gänget att de genast skulle släpp mannen och låta honom vara. Skinnskallarna blev som vansinniga och gav sig på mig istället. Ledaren började kommentera och kallade mig vidriga saker. Han sade att han skulle våldta mig och sedan med glädje döda mig långsamt, för att han hatade ”negerälskande slynor”. Den asiatiske mannen skrek åt mig att jag skulle fly, springa och rädda mig. Men det var för sent. Gänget skulle ”märka” mig. Helt plötsligt och oväntat dök stationspersonal upp och skrek att polis tillkallats. Samtidigt kom t-banevagnen inrullande. ”Vi drar”, ropade gänget. ”Aldrig. Hon ska dö!”, ropade ledaren. Jag hoppade på vagnen. Skinnskallarna gjorde desamma. Ledaren ställde sig nära mig och spände sina sjuka, uppspärrade, otäcka ögon i mig. Han var tatuerad i ansiktet, på huvudet och halsen. Bland annat hade han tre tatuerade tårar rinnandes ned från ena ögat. Han väste till mig: ”Du kommer inte undan, du ska dö.” Alla i kupén kände att något var sjukt fel. Jag var livrädd. Mitt hjärtat bankade vilt i bröstet på mig. Jag hann tänka på alla möjliga och omöjliga sätt de skulle döda mig på. Jag visste att jag skulle dö, eller än värre överleva och bli märkt och skadad för livet. Jag tänkte att han hellre fick sticka kniven i mig än att våldta mig. Men ett var säkert, jag skulle slåss, inget skulle de få gratis. Jag försökte lista ut hur jag skulle kunna ta mig ifrån dem, få hjälp och skydd av polis eller vakter. Jag bytte tåg två gånger. Men skinnskallarna släppte mig inte en sekund, utan njöt av att jaga mig. De stod nära mig, runt omkring mig. Men de kunde inget göra så länge det fanns andra människor omkring oss. Inte för att det gjorde att jag kände mig lugnare, men det gav mig tid. Jakten skedde under total tystnad. Med skinheadsen hela tiden hånfullt leende och triumferande. Alla utom ledaren. Han bara stirrade på mig utan något minspel, sjukt och kallt. Oväntat tröttnade ledarens närmaste man. Han såg något utanför tåget som intresserade honom. Han sade till ledaren att lägga ner jakten. Ledaren blev arg. De började bråka och argumentera med varandra. Plötsligt stod ledaren framför mig, öga mot öga. Han tittade föraktfullt på mig. Sedan spottade han i sin hand. Därefter torkade han av handen med spottet genom mitt hår och i mitt ansikte. Samtidigt väste han: ”Du har tur din jävla negerälskare. Fuck off, du är inte välkommen!” Skinnskallarna försvann snabbt. Då bröt jag ihop totalt. Jag skakade som ett asplöv. Jag grät floder. Runt mig stod massor med vänliga, trygga människor. Någon tröstade mig. Då hände det underbara. Den asiatiske mannen från perrongen i Brixton kommer fram till mig. Han hade hela tiden följt jakten på avstånd. Han hade inte lämnat mig ensam med skinnskallarna. Utan funnits där hela tiden. Jag åkte hem till Sverige lättad och tacksam. Med mig hade jag en mycket obehaglig upplevelse. Direkt efter gymnasiet var jag tillbaka i London. Då som anställd au pair i en judisk familj. Kampen mot det onda går vidare. Och ljuset kommer att vinna över mörkret. Tillsammans är vi starka!

Tovan Thåst,
barnrättsambassadör

Share on Facebook
Bookmark this on Google Bookmarks
Post to Google Buzz
Share on FriendFeed
Bookmark this on Delicious
Bookmark this on Digg
[`tweetmeme` not found]

1 Kommentar

  1. Du är modig! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2017 Tovan tycker

Tema av Anders NorenUpp ↑