Jag måste motvilligt erkänna att jag är rädd för fler saker i mitt torp än möss, prassel i buskarna och ugglor. Jag är livrädd för kor! För att besöka min lilla idyll måste man passera två grindar och en stor kohage. Varje gång jag öppnar grinden kommer oron. Då hoppar jag snabbt in i bilen och problemet är som bortblåst. Men så, nu senast, hände det sig att jag måste passera kohagen utan bil. Ensam. Tack och lov syntes inte en enda ko till. Men. Efter halva vägen stod jag plötsligt öga mot ögon med en hel hög vilda kor, eller var det kanske tjurar? För vad vet jag om så kallad tamboskap? Ingenting! Jag fick panik, skrek i högan sky och sprang som en idiot. Jag snubblade och trodde att min sista stund var kommen. Jag bad till Gud. Och lovade samtidigt mig själv att aldrig mer passera kohagen till fots – om jag alls skulle överleva traumat. Jag öppnade definitivt inte sista grinden. Jag flög över den. Och jag överlevde! Mitt löfte kommer jag inte att bryta.
Tips; det bästa sättet att njuta naturen är genom ett bilfönster, om du nu inte har turen att ligga och slappa i en hängmatta. Det senare är för övrigt min nya passion.
Detta var något av det roligaste jag läst på länge. Hurra för Tovan! och kossorna, nej kalvarna har jag för mig att det var va?… Hahaha. Stadsbruden nummer ett Tovan Thåst.
Hanna: Du har så rätt…Sanna skräckhistorier är alltid bäst!