Tovan tycker

En snuvig och förkyld helg har tillbringats på bästa sätt. Nämligen i torp framför brasan, pluggande. Om ni nu inbillar er att jag så mycket som ens har öppnat, än mindre bläddrat i, min psykologilitteratur, så har ni helt fel. Jag har nämligen pluggat ett mycket trevligare ämne. Jag har läst chokladhistoria. Därtill har jag avsmakat ämnets objekt i rik mängd. Mycket nyttigt, när man är sjuk!

Tips; var med att fira 120-årsjubileumet på Malmö Chokladfabrik, före detta Mazetti, den 18 oktober. Där kommer jag att vara!

Jag är sur som en räv med rönnbärsbegär. Min groda – jag menar prins – vill att vi skall flytta till ett eget hus. Vaddå eget hus? Är han, tillsammans med alla andra människor i vårt land, helt slö i luvan?  De flesta så kallade husägare är ju bara trädgårdsmästare åt banken. Underliga människor, vill jag tillstå. Först arbetar och sliter de hela dagarna för att kunna betala av lånet på huset de ännu inte äger, sedan fortsätter de på den så kallade fritiden med att att arbeta och betala ansenliga summor för att serva, bygga om och ut, och sköta huset åt den laga ägaren. Det vill säga banken. Hur korkad får man vara?

Tips; hyr en juste våning i innerstaden och kräv återkommande service för ditt boende. Ty man ska ha lön för mödan och inte möda för lönen. Tjing.

Här kommer ett mycket sent erkännande till mina föräldrar, om en händelse som de misstänkte inträffat, men som jag till dags dato vägrat medge. Nu är det tid att bekänna färg: Jo, jag tjyvlånade Annikas bräda, den där gången som ni tyckte att jag svamlade så osammanhängande. Jag hade ingen hjälm eller några andra skydd. Och det gick åt skogen. Men vad trodde ni? Jag var sju år gammal! Självklart stannade jag ensam kvar på Annikas gård – alltmedan ni andra tog en promenad runt kvarteret – bara för att få tjuvåka på hennes nya, röda, fina skateboard av plast. Just den som ni tyckte verkade livsfarligt. Ni var bara runt knuten när jag hoppade upp på brädan och susade iväg utför backen. Jag hann nog färdas blott tre meter, men marchfarten var redan uppnådd. Därefter såg jag bara gnistrande stjärnor och rosa fåglar. Jag vaknade och himlen hade aldrig varit så nära. Huvudet sprängde och kroppen gjorde ont, så ont. Men att erkänna det, det gjorde jag aldrig! Förrän nu.

Tips; se filmen Lords of Dogtown (Catherine Hardwicke/USA, 2005) som bjuder på en briljant rolltolkning av den numera framlidne Heath Ledger och fantastiskt njutningsfulla konster av gubbar på brädor.

Världens underbaraste, vår vän med bebis i magen, mår efter omständigheterna väl. Läs om onsdagseftermiddagens otäcka trafikolycka i GP:s och Västnytts webbupplagor. Och tack för alla tankar och böner.

Tips; tänd ett ljus för alla våra nära.

Det är inte ofta som jag blir riktigt förvånad. Men det blev jag i dag. Kolla in den här e-handeln (klicka här), så förstår ni mig. Enligt Statistiska Centralbyrån, SCB, är det fortfarande bara jag som har tilltalsnamnet Tovan. Däremot finns det hela tre personer som har det som andranamn. Kanske man skulle flytta ”hem” till Falun, Hofors, Köping eller Västerås. Det påvisas ju trots allt, i en ny amerikansk studie, att omotiverat många, rent statistiskt, bosätter sig i städer eller skaffar hus på gator där namnet i någon mån överensstämmer med personnamnet. Då så, låt oss ta alla fyra!

Tips; köp den ej. Bär den icke. Ty hybris är inget jag förordar eller vill insjukna i.

I dag tar jag upp mina studier igen. Jag ska läsa psykologi på Högskolan i Borås, samtidigt som jag jobbar vidare som föreståndare för världens underbaraste ungdomsgård. Snart byter jag dock jobb. Att börja arbeta som föreläsare, när man är hur trött som helst på sin egen röst, känns just nu bara jobbigt och ogenomtänkt. Så snälla, ge mig en chokladfabrik! Då kan jag strunta i vad både psykologi och arbete heter, för att i stället bjuda hela världen på underbart god choklad av bästa sort. Tänk vad vi alla skulle vara lyckliga då. I synnerhet jag!

Tips; ta det lugnt. En sak åt gången är att rekommendera.

Plötsligt infinner den sig bara. Känslan av oro och saknad. Nu vill jag till Norrland. Hem. Hem till världens underbaraste, finaste, gulligaste, sötaste farmor. Hur har hon det egentligen på äldreboendet? Varför flyttade jag någonsin ifrån min farmor? Det kryper i kroppen på mig. Jag måste hem till världens bästa farmor!

Tips; besök din farmor. Och glöm inte heller av att gratta Louise på namnsdagen i dag. Grattis! Läs mer om farmor Dagny i mitt tidigare inlägg, Farmor (klicka här).