Jag läste i Göteborgs-Posten att folk shoppar mer när vädret är dåligt. Men vad är det egentligen för skit folk köper? Jag har alltid undrat över vilka de är och varför de handlar skräpet som säljs på de storskaliga varuhusen som Rusta, Jysk, Europris och Överskottsbolaget. För att inte tala om Ikea, där folk fyller sina kundvagnar med prylar de förmodligen inte, troligtvis inte alls, behöver. Min syftning avser inte möbler utan byttor, fula badskor, för-förstörda leksaker, burkar, plotter, muggar, smaklösa kakor, böjda plastbestick och blinkande plastblommor avsedda för inkoppling till datorn. Butikskedjorna är många – och stora – alla med uppvisande av gigantiska försäljningssiffror för sitt skräp, särskilt denna sommar. Varför köpa en massa skit när man kan köpa lite mindre av hög kvalitet, dessutom från duktiga formgivare?

Tips; var miljövän — släpp allt skräp framme vid kassan och spara pengarna till något du verkligen vill ha.

Jag är så trött på ”big boobies, no brain”-mentalitetens rådande falskhet. Vilka problem har människan fått ärva och vilka har hon skapat själv? Måste skalpellen eller Botox–sprutorna fram för att hon skall bli nöjd med sig själv? Var har djupet och de existentiella frågorna tagit vägen? Jag mår illa över det myckna experimenterandet och karvandet i fullt friska och, åtminstone till synes, normalt skavanksmyckade människokropparna. Jag oroar mig över dess ytliga ideal. Hur kommer det att fortsätta? Guerlain–parfym för bebisar är sjukt!

Tips; vägra karva i din friska kropp, läs en bok av årets Dan Andersson–pristagare, Marcus Birro, i stället!

Min syster är här! Jag är barnsligt förtjust i mina underbara syskon. Alla tre bor dessvärre kvar i Norrland. Så nu njuter jag av god mat, shopping, djupsnack, fika och ytligt span. Jag vill bara ge er en liten förklaring till varför allt plötsligt är så tyst på min blogg.

Tips; tålamod, jag kommer snart med några riktigt roliga tips.

Förr var jag ett skränande, headbangande, heavy metal-freak, vars kulturintresse på sin höjd sträckte sig till film med så mycket blod och upp-och-nedvända kors det bara gick att fylla 120 minuter med. Dessutom tyckte jag att en film som inte innehöll femtiotre kraschade bilar, tre helikoptrar och sexton personer bragda om livet under de tre första minuterna, var en tråkig film. Konsertlivet var dock riktigt rikt, med artister som Dio, Judas Priest, Black Sabbath och Motörhead.

Undrar om det är därför som jag i dag har varit på en underbart givande utställning på Borås konstmuseum, Borås, Borås – en utställning om identitet. Där upptäckte jag konstnären Roland Kempe och är riktigt imponerad. Som grädde på fläskpannkakan har jag dessutom varit på stadsbiblioteket och lånat en härligt vemodig, och mörkt humoristisk, finsk film som skall avnjutas i kväll. Just det, jag har i dag också fikat – inte partat – med trolkarlen och cirkusartisten Micke Magic som inte trollade bort notan. Det behövdes inte, för vi hittade ett superbilligt ställe mitt i Borås.

Tips; oroa dig inte, man kan faktiskt förändras. Eller kallas det för att åldras?

Jag satt på en bänk vid Gardasjön i Italien, då en elegant äldre italiensk dam kom fram och frågade om hon fick slå sig ner bredvid mig. Den gamla damen plockade fram senaste numret av modemagasinet Vogue(!). Jag blev nyfiken, förvånad och intresserad. Hon log. Isen var bruten och vi delade en stund tillsammans. Vi samtalade om tidningen, mode, livet och våra erfarenheter. Hon pratade om sina två barn, en dotter och en son. Hon berättade också om de vilda barnbarnen som snart skulle komma. Vi skrattade och trivdes ihop. Ingen av oss kunde varandras modermål, men vi förstod varandra ändå på ett förunderligt vis. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, jag gillar tanter (läs mitt inlägg här).

Tips; låt inte språket hindra dig från nya möten.

Världens bästa teaterföreställning spelas inte längre. Jag talar om uppsättningen Gelsomina, baserad på italienska Federico Fellinis Oscar®-belönade film La Strada (Landsvägen på svenska). Rollerna karaktärsgavs av tre oerhört skickliga och begåvade skådespelare, tillika bästa vänner till mig. Jag har sagt det förut. Och jag säger det igen. Folket behöver Zampanó, Narren och Gelsomina! Jag vill se en återförening och det snarast! Så vad säger ni om en spelning i världsmetropolen Borås?

Tips; hjälp mig att tjata så att föreställningen åter sätts upp. Ni som sett den vet vad jag talar om. Och ni andra bara måste få se den!

I dag är jag modig. Här kommer sanningen. Sanningen om mig.

Jag är ett barn till två barn, fast nu är vi alla tre vuxna och nästan jämngamla. Min man är yngre än jag. Min bästa väninna är flykting. Jag har lunchat med en minister, där lunchen slutade i ett bråk. Jag är en kulturintresserad sportfåne. Min guddotter är från Irak. På våra parmiddagar är jag ofta ensam tjej. Jag umgås gärna med människor över sjuttio år. Mina vänner pysslar med musik, teater och livsfrågor. Jag har vid ett tillfälle försökt att säga upp mitt svenska medborgarskap till förmån för en flykting. Jag har skällt ut världens tredje mäktigaste man när han ringde upp mig, inte tvärt om. Jag har haft två nära-döden-upplevelser, en djävulsk och en trevligare. Efter den första blev jag övertygad kristen. Jag avskyr att stå i fokus eller att ha kameror riktade mot mig, därför bloggar jag, för att övervinna detta problem. Det är ett problem eftersom jag ständigt gapar och skriker över saker som jag tycker är fel (bra om man vågar vara med på bild då). Jag fungerade bra när jag jobbade på radion, där kunde jag gömma mig bakom en mikrofon och ingen såg mig. Men som pappa sa
– Sådant går bara ett tag, snart vet de vem du är.
Som barn till unga föräldrar och en halvkänd mamma har jag alltid känt mig övervakad. Därför värnar jag min integritet högt. Jag beundrar människor som gör något gott för andra. Och jag utelämnar aldrig mina närmaste. Jag avskyr den ”big boobies, no brain”-mentalitet som råder. Jag tycker att Svenska kyrkan, vår folkkyrka, omedelbart borde tillsätta sin egen barnambassadör, som har modet att att väcka opinion i barnrättsfrågor. Jag tror på Jesus, Gud och Änglarna. Min favoritlåt med budskap är Black Sabbaths After Forever. En kanonbra film som kräver eftertanke, är den där jag alltid vrålar av skratt när grodorna slafsar ner från himlen; Magnolia. Pippi Långstrump är min idol. Jag tror att jag skulle kunna bli en riktigt bra F1-förare. Normal? Inte en aning. Jag är den jag är, fast jag vill bli lite bättre. Varje dag.

Tips; gör mig glad genom att läsa min blogg ibland.

Detta inlägg är även publicerat på intressant.se.