Vi var så olika, men ändå så lika. Du var den hemkära konstnären och jag var den partyglada karriäristen. Ingen kallar mig för ”slamran” längre. Varför skulle någon göra det? Det var ju din dörr som jag alltid slamrade förbi när jag, som vanligt, jäktade till jobbet – medan du lugnt låg kvar och sov. Du tog bara ett jobb om du var tvungen. Varje gång jag var deppig hade du världens löjligaste botemedel. Du ”bollade” med mig. Vilket betydde att du kastade, puttade och kittlade mig tills jag jag skrek av skratt. Dina middagar var oförglömliga. ”- Titta in på en köttbit!”. Du menade det exakt som du sa; en tallrik med feta biffar och en PET-flaska med Trocadero som enda tillbehör. Inget annat. Fast dina julklappar var nog värst. Ett kilo fläskkotletter, ett flak med Fanta (till en tvååring) och en chokladask till hälften uppäten. Tro inte att det är lätt att leva utan dig. Och jag är fortfarande arg på dig för att du tog ditt liv, det var så fel. Det är oerhört tomt, trist och tråkigt utan dig. Jag saknar dig så mycket!
Tips; tysta inte ner utan skriv, måla, sjung, skrik, prata och berätta om det svåra.
De senaste kommentarerna till mig