I dag har jag snackat hockey med ett hängivet fan av Borås Hockeyclub, BHC. Vi hade ett riktigt trevligt samtal, tills vi började tala om min gamla hemstads stoltheter, Sundsvall Hockey (Timrå IK är större och bättre, jag vet!). Då visade det sig att människan inte visste vilket lag jag pratade om. Surt. I dag har jag dessutom läst hela GP:s, BT:s och Aftonbladets sportbilagor från pärm till pärm. Jag älskar listor och tabeller. Och lusläser samtliga. Nu är jag grymt sugen på en fotbollsresa. Jag vill hem till mitt gamla London och se mitt favoritlag i Premier League, Tottenham. Det vore nästan som att åka till Italien och se Roma spela. Men bara nästan. Italien har ju solen, till skillnad mot London som har minst lika mycket regn som Borås. Fast dagens bästa händelse var ändå SVT:s korta, men pregnanta, intervju med Kimi Räikkönen. Äntligen är Formel 1-cirkusen igång!

Tips; kolla in webbplatsen för mitt favoritlag i engelska ligan, Tottenham, här!

Fulängeln finns fortfarande i min ägo. Jag vet inte hur många gånger jag har försökt att göra mig av med den, utan att lyckas. Icke, den vägrar att lämna mig. Här är berättelsen om hur det gick det till när jag fick den om halsen. Vi firade nyåret 2003 med vänner i Irakiska föreningen. Där bjöds det på god mat, sång (vältempererad stämning) och amerikanskt smyckad tomte. Det bjöds upp till dans, julklappar och ett stort obligatoriskt lotteri. Det ansågs såsom vara oerhört viktigt att vinna just på nyårets kväll, enär en eventuell vinst sågs som tecken för att det stundande året skulle bli gott. Och visst vann jag! En ful ängel i glas. Fulängeln. Alltmedan nyårskvällen fortgick, intensifierades kampen. En kraftmätning som Fulängeln fortfarande ledde. Jag gjorde tre, synnerligen tappra, försök att bli av med den. Jag lämnade den på ett bord och gick där ifrån, men någon kom efter mig med den. Jag ställde den på golvet under ett bord och sparkade iväg den, men någon trampade på den, bad om ursäkt och gav likväl mig den tillbaka. Det sista desperata försöket lyckades nästan, tills en stackars människa kom springande genom halva stan, släpande på just min fulängel. Då hade jag som sista utväg besökt toaletten och stoppat Fulängeln i papperskorgen.

Tips; fajtas inte med en Fulängel, ty det kan vara en Turängel i lånt vingskrud. För det kan väl inte vara skicklighet som har gjort att den stackars fulängeln överlevt alla mina jag-vill-inte-ha-dig-försök?

Den 8 mars. Internationella kvinnodagen. Tre goda vänner satt runt ett köksbord och smaskade vitlöksdoftande tapas. Vi samtalade om en fjärde person, en gemensam vän till oss, som lagar jordens ljuvligaste vinbladsdolmar. Receptet kommer från vännens hemland, Irak. Vi skrattade, stojade och trivdes i hop. Vi kände oss till freds och jämställda med varandra. När kvällen var över och jag kröp ner i min säng, dök en mycket obehaglig tanke upp i mitt huvud. Eller snarast ett faktum. Vi är inte alls jämställda. För tre av oss är diskriminerade. Kan du gissa vilka tre? En av oss är kvinna. En är straight man. Den tredje är man och homo. Den fjärde av oss är flykting. Ja, just det. Världen är perfekt för vita heterosexuella män. Det är nämligen de som styr och sitter på makten.

Tips; se människan – bakom allt kött finns en individ, älskad av Gud.

Jag vill ha en kvinna! Inte personligen då, men jag vill, vill och vill se en kvinna som USA:s nästa president. Inte en man en gång till, texasgubbe eller ej. Jag skiter i deras politik, för den är strunt alltigenom. Båda kandidaterna är för dödsstraff. Men jag vill ha en kvinna. Punkt slut. Det vore fräscht. Lite nytt. Lite jämställt. Det är på tiden att halva Förenta staternas befolkning äntligen kan få ett ansikte på något så ovanligt som en kvinna i maktposition. Men världen (=landet: min anm.) är väl inte redo för det. Man har ju fullt upp med att kritisera huruvida hon är en dålig mor eller inte. Om man nu inte redan i ingressen börjat avhandla hennes val av utmanande(!) kläder. Har ni någonsin hört dessa samtal föras av etablerade medier om en man i motsvarande position?

Tips; förvänta er intet nytt från den stora förbundsrepubliken på västfronten. Det blir en man. Nu igen.

Referenser i pressen: Svenskan, DN, Aftonbladet.
Detta inlägg är även publicerat på intressant.se.

Min kompis A besökte matbutiken Netto på Sjöbo i Borås. Hon hade handlat och just betalat sina varor med VISA-kort, när hon upptäcker att hon glömt att köpa en plastkasse för att packa ner sina varor i. En liten påse – med svart hund på gul botten – kostade en krona. När hon öppnade sin plånbok fann hon dock bara en femtioöring. Hon sträckte fram den halva kronan till kassörskan, urskuldar det faktum att hon missat att köpa en kasse till sina varor och frågar därpå om det är okej fastän hon bara har femtio öre, varpå kassa(-)medarbetaren stirrar på henne som om hon inte vore riktigt klok. Hon säger sedan ”Men du får väl betala påsen med ditt kort!”. Hörde vi ett gäng näringsidkare nysa till i media om de höga bankkostnaderna för kortbetalningar? Någon?

Tips; välj med omsorg de företag som du vill gynna. Och kom i håg att bojkotta barnamördarföretaget Nestlé! Läs mitt inlägg ”Bojkott” här.

Min underbara lilla digitalkamera, av märket Olympus, har varit spårlöst försvunnen i närmare två månader. Jag har letat efter den överallt. Jag har varit på alla de ställen som jag vanligtvis brukar besöka, samt även lyckats pricka in Polisens hittegodsavdelnings öppettider. Allt utan något resultat. Så i går ringer min kompis S och berättar att hennes MP3-spelare har varit fösvunnen sedan en knapp vecka tillbaka. Hon var lika ledsen som jag över sin förlust. Men i dag, när jag passerade min fina lilla samling av ikoner, handstöpta ljus och kors – jag älskar kyrkor och brukar köpa med mig små minnen från mina kyrkobesök – så stannade jag upp och tittade på min vackra lilla Mariastatyett. Den kallas Maria Miraculosa och är den finaste gåva som jag fått av min prins. Plötsligt far tanken genom mitt huvud, varför har jag inte bett en bön om att finna kameran? Varefter jag kort ber. Tanke som därpå i nästa sekund far igenom mitt huvud är ”lampa”. Jag tittar i närmaste lampa, som för övrigt också är ett slags diodbelyst konstverk, och däri ligger min kamera! Jag blir fullständigt matt av glädje. Det hela tog några knappa sekunder från bön till svar. Kamerafodralet var vidbränt, men kameran fungerade perfekt. Och det är ju ändå innehållet som räknas, eller hur?

Tips; be en bön. Nu ska jag, med viss avgörande hjälp, försöka se till att S:s MP3-spelare återfinns.

Det första av de tio budorden i Bibeln lyder ”Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (Andra Mosebokens 20:e kapitel). Vad betyder det? När jag gick på lågstadiet fick jag lära mig att det kunde vara något som man verkligen tyckte mycket om och som upptog alldeles för mycket tid i envars liv, som t ex en hobby, teven, datorn, sport, mat, eller kanske godis. Men min undran, och direkta fråga, är; kan Kyrkan, församlingen, eller Svenska kyrkan vara en avgud?

Tips; läs prästen Karin Långström Vinges blogg.