I går fick jag Lars Hagströms bok, Livet även om jag dör (Albert Bonniers Förlag, 2001), i min hand. Jag har sträckläst den. 39 år gammal får författaren vet att han drabbats av en obotlig cancer. Eller, som han själv inleder boken med, ”Gallgångstumör. Har ni hört något så löjligt?”. Det man fruktar förlöjligar man, det man inte vill veta av smädar man. En liten lätt släng av obotlig cancer, ”Äsch, det är väl inget!”. Jag är förbluffad efter att ha läst boken. Varifrån får människor all sin kraft, från Gud? Jag gillar boken skarpt. Hagströms humor lyser genom hela boken och hans personlighet tycks vara transparent mot berättelsen. Att boken dessutom är fylld med fakta, gör inte saken sämre. Jag fick aldrig förmånen att träffa denna fantastiska man. Däremot kan jag föräkra er om att hans hustru och barn kan få den gråaste av dagar att kännas som rena partyt. Tack för att ni finns!

Tips; läs boken! Ta hand om varandra och fånga stunden i dess ständiga flykt.

Vår son, Salomo. Familjens lilla ängel. Jag var befruktad och lycklig. Jag bar dig. Du hade bråttom. Jag födde dig. Du var så liten. Du ville till himlen. Det ville inte vi. Men du var redan där. Vi frågar Dig inte längre, varför? Vi vet att du har det bra. Men vi gråter över att vi aldrig fick hålla dig i vår famn, att vi aldrig hann säga hur mycket vi älskar dig. Du fattas oss.

”Salomo livs in heaven, in the wind and in the sun, in the rain and in the snow. Salomo lives there, in the spring, in the summer, in the autumn and in the winter. Salomo sings with the angels and plays whith the children.”

Från mamma och pappa

Tips; gråt så ofta du behöver. I förrgår grät vi av glädje. Den 23 oktober 2005 grät vi av smärta och sorg. I dag gråter vi av saknad. Livet är fullt av tårar. Både av glädje och sorg.

En period av mitt liv bodde jag i en tjejlägenhet. Vi var ett gäng trevliga tjejer i karriären som gjorde allt tillsamman. Framför allt brände vi pengar ihop. I slutet på månaden, när pengarna var slut, låg vi i sängen och läste kokböcker högt för varandra. Vi dreglade efter all den goda mat vi skulle köpa och alla de fantastiska rätter som vi skulle tillreda i vårt kök. Men när lönen väl satt på kontot, var det åter samma visa. Kläder, resor, smink och andra nöjen var viktigare än mat. Mat åt man väl förresten bäst på krogen? Det tyckte vi i alla fall så länge VISA-kortet var fulltakat. Då satt vi på Skeppsbrokällaren med skummande glas fyllda med Lapin Kulta och tallriken proppad med pepparsalami. Det vill säga om vi inte hade något att fira. För annars var det bubblor och skaldjur som gällde. Ack, denna dumdristiga och oansvariga ungdom. Suck. Jag saknar den inte alls.

Tips; var inte för snål mot dig själv. Du finns bara i ett exemplar. Men var heller inte för slösaktig. En lagom, som det heter i Sverige, balans mellan debet och kredit är att rekommendera.

I dag blev jag stolt vuxen. Först öppnade jag dagens tidning, GP. Där hade Marcus Birro skrivit en härlig artikel om mina gamla tonårsfavoriter Ebba Grön. Sedan kom posten. Bland försändelserna låg en inbjudan till klassfest med mina gamla klasspolare i Sundsvall från 80-talet. Nu snackar vi nostalgi! Äntligen har jag blivit vuxen på riktigt. Bandet Ebba Grön startade för trettio år sedan i Rågsved. Det vill säga när jag var en liten valp i röda noppriga kalsabyxor i den coola metropolen Skönsberg. En stadsdel som, för övrigt, ligger just i Sundsvall. Nostalgi är en sak, men vill man verkligen gå på nämnda tilldragelse?

Tips; lyssna på Ebba Grön och minns dina gamla polare från förr.

Kaffemästaren Ernesto Illy är död. Det är sorg i kaffevärlden. Illy är en klassiker. Illy är mitt favoritkaffe. Ernesto var son till grundaren Francesco Illy. Kvar finns nu Andrea, Ernestos son. Han är den som kommer att förse oss med det ljuvliga kaffe under överskådlig framtid. Andrea Illy kommer, förhoppningsvis med framgång, att driva familjeföretaget vidare i staden Trieste i nordöstra Italien. Jag kommer även i fortsättningen att njuta mitt goda kaffe. Och i dag dricker jag min espresso för att ära och tacka Ernesto.

Tips från familjen Illy; det krävs femtio kaffebönor för att brygga en perfekt espresso. Mitt expertråd blir, ty min svägerska har faktiskt arbetat som barista på Illy, att själv testa och njut! Läs vidare på Illys webbplats här.

Jag erkänner. Mina vapenvägrande vänners hårda fördömanden till trots. Och jo, jag tyckte om militärlivet. Lumpen var kul. Hårda övningar i fält. Att bära vapen. Åka bandvagn. Leka krig och försvara oskyldiga (vilka är de i krig?). Jag var dessutom duktig skytt och trivdes med min AK 5:a, trots att jag vid ett tillfälle glömde att säkra min automatkarbin och som straff fick gå hela vägen – vi snackar mil – till förläggningen. Medan resten av militärerna åkte lastbil. På förläggningen fick jag sedan rengöra alla vapen. Och toaletter. Suck. Jag hade förmodligen fortsatt min militära bana, om det inte hade varit för de där vidriga skidorna. Jag kan inte åka, och kommer heller aldrig att lära mig åka, Kronans längdskidor. Inga andra längdskidor heller, för den delen. Särskilt inte med full stridspackning! Min militära karriär på 1:a kompaniet T3 i Sollefteå blev kort. Låt mig säga så här: Det var en fantastiskt fin och lärorik praktik, där jag upptäckte mycket. Däribland det faktum att jag inte kan åka skidor. Tack, försvarsmakten!

Tips till försvaret i akuta besparingstider; avyttra alla era skitskidor. Tips till dig, soldat; glöm inte att säkra ditt vapen.

Några få, med perfektion förvaltade, timmar i Göteborg är allt som behövs. Skaldjur i Fiskekyrkan. Italienska delikatesser i Saluhallen. En god espresso. Ett besök på NK. Samt lite löst span på ny formgivning och kultur. Sedan är balansen i sinnet återställt. Ett tre dagar långt läger, mitt ute i obygden på Skaraslätten tillsammans med fantastiska ungdomar, sätter sina spår. Men, som sagt, nu är balansen mellan landsort och stadsbebyggelse återställd.

Tips; njut en dag i Göteborg. Vill du ha lugn, ro och rekreation, kan Flämslätts stiftsgård varmt rekommenderas.