Jag var inbjuden på en förhandsvisning av filmen Bristande bevis. Filmen var förmodligen både bra och sevärd. Själv satt jag dock förbluffad inför det faktum att den brittiske huvudrollsinnehavaren Anthony Hopkins var, eller är, en exakt kopia i utseende och sätt, av min livs levande farfar. Detta faktum var för mycket för att ens orka småle åt. Ja, nu vet ni hur min farfar ser ut. Viktigt att nämna, framför allt i denn filmdramaturgiska kontext, är det faktum att min farmor lever. Tack och lov!

Filmtips; Bristande bevis, Pans labyrint och, som alltid, Magnolia.

Svenska kyrkan, vår folkkyrka, behöver en egen barnambassadör. En person som har till uppgift att bevaka barn– och ungdomsrelaterade frågor och som har mandat att väcka opinion i desamma. En modig och modern kyrkas röst borde höras okuvligt mycket starkare, när de samhälleliga försämringarna och den sociala nedmontering, som alltid, först drabbar de minsta och mest utsatta i vårt samhälle.

2007 hoppas jag ska bli det år då Svenska kyrkan belyser den viktigaste, inte minst långsiktigt, frågan i organisationen — frågan om våra barn och deras framtid. Jag önskar också att det blir det år då Svenska kyrkan blir omtalat för sitt civilkurage, engagemang och sin kamp för barnens rätt till ett värdigt liv. Där barnfrågorna inte hamnar i skymundan av meningsskiljaktigheter, utan får det utrymme som de förtjänar: Högsta prioritet av en ansvarsfull kyrka som ser behoven och vill göra något åt dem. Jag ser ett oerhört stort behov av ett mer övergripande och övertygande ansvarstagande. Vi vet att barnen får det allt sämre. Barnens liv och utveckling blir alltmer begränsat av nedskärningar i skola, fritid, vård och omsorg. Vi vet att övergreppen mot barn och att brottsligheten, mot och bland dem, ökar. Vi vet också att tobak-, alkohol– och narkotikabruket ökar . Detta är inga nyheter; det är snarare något som vi accepterat och lärt oss att leva med. Därom borde vi inte tiga, utan vi kunde förväntas reagera, agera, höja vår röst och ta vårt ansvar för utklassningen av de minsta i vårt samhälle. Frivilligorganisationerna är nerringda av barn i behov av hjälp. Dessa organisationer har tagit på sig en mycket stor och viktig uppgift, som folkkyrkan många gånger brustit i. Uppdraget kan tyckas vara av enkel och lättförståelig art, även om det så ofta problematiseras och akademiseras: Jesus sa ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte”, men andra har tagit det ansvaret. Andra människor och organisationer såg behoven och gjorde något. Kyrkan döper och konfirmerar. Men konfirmanderna blir färre och snedrekryteringen, i förhållande till socialklass, allt tydligare. Finns då Kyrkan på plats när problemen hopar sig för dessa våra barn? Ja, jag hoppas det!

Tips; mitt förslag är att Svenska kyrkan tillsätter en barnambassadör, väl förankrad i FN:s barnkonvention, som på heltid arbetar med och bevakar barn- och ungdomsfrågor. Denna person ska vara villig att lyssna, se och våga driva barnens talan, även i obekväma frågor och situationer. En person tillgänglig för våra barn. Låt oss få en trovärdig kyrka i en värld som faller sönder. För barnens bästa.

Fotnot om FN:s konvention om barnets rättigheter
De stater som har anslutit sig till Barnkonventionen har åtagit sig att använda alla resurser de har för att uppfylla den. Endast 2 av 194 stater i världen har valt att inte ratificera den – USA och Somalia. Läs Barnkonventionen i kort version här.

Detta inlägg är även publicerat på intressant.se.

Jag har varit från- och nedkopplad från nätet till förmån för annat en tid. Som att umgås, skratta, gråta, sörja, tänka, titta på F1, äta italienskt, se fotboll, kramas, njuta espresso och vara för mig själv. Leva kallas det visst. Väl tillbaka var jag laddad för en djupdykning bland bloggar och webbplatser som skriver om just Livet. Jag talar om ideologier, dogmer, ismer, religioner, politik och så vidare. Det blev verkligen en djupdykning med bottenkänning. Jag blir både bestört och deprimerad! Folkrörelserna liknar religioner, religionerna tycks ha glömt sina bud, viktigpettrarna koras som gurur och fanatikerna leker gudar, alltmedan kommunikationen och förståelsen mellan utövarna tycks vara obefintlig. Något som är slående, och ofta gemensamt för dessa webbplatser och -loggar, är angreppen på oliktänkande. Vad de själva egentligen vill förmedla är nästintill omöjligt att röna ut, medan punkterna med svagheter och brister om fienden – oliktänkarna – fyller spaltmetrar. Är verkligen det egna budskap, den egna övertygelsen, så hotad att respekten för andras tro och övertygelser ovillkorligen måste kränkas? Jag dykte. Och drunknade.

Tips; glöm inte bort att bakom varje humanist, kristen, ateist, muslim eller satanist (och så vidare in i oändligheten) finns en helt unik individ. Dra inte alla över en och samma kam, ty människan är långt mycket mer värdefull än så!

Detta inlägg är även publicerat på intressant.se.

Jag fick ett e-brev från en gammal arbetskamrat, min mentors sekreterare, bäst på allt. Det hon inte kunde eller visste, kunde ingen annan heller. Men så en dag kom det en ny chef. Någon som snabbt jobbat sig upp till toppen, traskat över några människor, och nu ville förändra. Bort med det gamla och in med det nya. Svinpälsen valde att avskeda vår sekreterare – som snart skall fylla sextio år – till förmån för en yngre förmåga. Allt naturligtvis väl planerat och inlindat i tomma termer. Men, pilutta dig! Så här skriver hon i brevet.

– Jag var arbetslös i en månad och tolv dagar. Jag har fått ett jobb på en revisionsbyrå. Tänk att få ett heltidsjobb när man snart är sextio år!

Tips; låt ingen trampa på dig för din ålder – oavsett om du är ung eller gammal. Ålder är något faktiskt som du inte kan göra något åt, så bli kompis med din ålder. Läs gärna mitt tidigare inlägg Ålder.

Jag. En namnlös idiot. Jag ringer till banken, som ignorerat mig. Jag ringer till försäkringsbolaget, som ljugit för mig. Jag ringer till landstinget, som tappat bort mig. Samtalen är nästintill identiska. När jag efter lång väntan äntligen kommer fram hör jag en gravt ointresserad person i andra änden – Vad kan jag hjälpa till med? Jag säger – Hej, mitt namn är Tov… Längre än så hinner jag inte innan den surgriniga och snorkiga människan avbryter mig, utan minsta tillstymmelse till kundvårdande personlighets- eller proffessionsdrag . – Personnumret, tack! Samma fras på alla tre ställen. På en och samma dag. De hade lika gärna kunna säga det ärligt till mig istället för att bara tänka det. – Jag skiter väl i dej och ditt namn, kom till saken snabbt så jag blir av med dej nån gång! Men, ser ni, jag nöjer mig inte med att vara en namnlös idiot. Jag är hellre en namnlös maktfaktor. Så på deras fråga om personnummer svarar jag helt sonika – 070823-0000, i dag byter jag bort er!

Tips; använd din makt till att förändra, du kan göra skillnad. Du är en maktfaktor att räkna med!

Bland det bästa jag vet är tips, råd och genvägar. Bra tips är guld värda, de gör ju liksom halva jobbet. Hur ofta letar du inte på nätet efter svar på det du behöver veta? Samma sak gör någon annan, emedan en tredje person – högst sannolikt – redan sitter inne med svaret. Bortkastad tid! Därför frågar jag. Ofta, mycket och hela tiden. Och jag tar tacksamt emot de råd jag får. Snart är jag fullärd. Men hur många jag än frågar så tycks jag aldrig få något svar på just denna fråga: Varför smakar dricksvattnet i Borås skit? Fast svaret kanske finns så nära som i föregående inlägg. Det är Homers dumpade gifttank som givit den bittra smaken av insjödy och rutten fisk.

Tips; våga fråga! Människor delar ofta glatt med sig av sina kunskaper. Hur kan jag veta det? Därför att jag ständigt frågar, så klart!

I dag har jag en gästskribent här på bloggen. Han är sex år och är arg på alla avgaser och att det finns för få övergångsställen.

Så här skriver han:

”Jag tycker att det är bra att vara i stan, men det är bättre på landet, för på landet finns inga avgaser. Andas man vid en bil är det faliga avgaser. Homer Simpson, till exempel, han har dödat fiskar i en sjö och då fick han ström i sig. Om det är en väg vid en sjö så tycker jag att man ska flytta på vägen så att inte avgaserna förstör naturen. Det var nog bättre förr för, då fanns inga avgaser. Och man ska inte vara naken i stan!”

Benjamins tips; akta dej för avgaserna, de är farliga, och måla fler övergångställen!