Först mår man illa. Sedan tror man att man ska dö. Lite senare vill man bara dö. Och då gör man det – man döden dör! En liten kort stund i alla fall. Därefter återvänder livet. Bara för att det hela skall börja om igen. Och igen. Ja, visst är det vinterkräksjukan som jag talar om!

Tips; ät något du verkligen vill sluta att äta, strax före du-vet-vad.

”Va, äter du surströmming!? Du är ju inte ens gammal, min mamma är gammal, hon är fyrtiotvå år, och skulle aldrig äta rutten fisk!” Detta vrålade en fjortonårig tjej till mig när hon fick höra talas om min passion. Ja, jag älskar surströmming och det har jag gjort så länge jag kan minnas. Jag är för tusan norrlänning, självklart älskar jag denna ljuvliga delikatess! Till alla sörlänningar vill jag klargöra, en gång för alla, att fisken inte alls är gammal och rutten, den bara luktar så. Som skit, alltså. Strömmingen är bara överjäst och -saltad. Och smakar himmelskt. Till den unga tjejen och den gamla mamman vill jag säga, det är aldrig för tidigt eller för sent att börja frossa i surströmming. Norrland äger!

Tips; njut en klämma. Hårt tunnbröd, smör, surströmming, lök och mandelpotatis. Doften får du på köpet, den sitter kvar i väggarna i minst tre dagar.

Jag fick ett e-brev, läs gärna själva:

”Jag har studerat din blogg. Dock måste du veta en sak; bloggar är för arbetslösa eller för folk utan liv. Vilken kategori tillhör du? Just det, ingen av dem! Därför ber jag dig läsa följande [klicka här].”

Tack för den upplysningen! Nu har jag fått en trolig förklaringen till varför jag skriver mer annorlunda än andra bloggare. Vad finns det mer för underbara regler, lagar och eller fördomar som jag eventuellt har missat?

Tips; tipsa mig om den perfekta bloggen.

Pinocchio, en världsberömd sagofigur. Jim Dine, en världsberömd konstnär. Borås, en världsberömd stad!? Knappast! En stad som kastar in knall(e)hatten för Future Design Days och vill detsamma för popkonstkungen Jim Dine, har gjort sin mening om berömmelse allomstädes känd. Men jag vill! Jag vill så gärna ha statyn här i Borås! Så underbart barnvänligt och roligt det skulle vara.

Tips; gör mig och en massa barn glada och stolta, ge oss vår Pinocchiostaty!

I mitt tidigare arbete var jag tvungen att flyga ofta och mycket. Åtta av tio gånger var flyget försenat. Jo, det är helt och fullt möjligt och sant. Mina vittnen är affärsbekanta och vänner som alltid fick vänta. Allt tänkbart och otänkbart hände när jag flög, ni vill inte veta vad. På grund av alla mina flygförseningar fick möten ställas in eller förflyttas, hotell bokas av, på, eller om. Fredagsfesterna kom jag alltid sist till, typ när alla redan gått hem, om jag över huvudtaget kunde närvara. Ingen ville flyga med mig, eftersom alla visste att en försenad avgång då skulle bli ett faktum, om man ens skulle komma fram per flyg. Förlåt, ni som blev tvungna att ta en taxi mellan Umeå och Sundsvall, eller ni som fick åka buss mellan Köpenhamn och Stockholm. Eftersom jag, konstigt nog, verkligen gillar flyg och flygplatser så borde vi vara polare, flyget och jag. Men icke! När jag vid några få tillfällen var några futtiga minuter försenad till gaten, så lyckades alltid piloten att lyfta på utsatt tid. Jag riktigt kände hur kabinpersonalen triumferande och leende taxade ut i stilla mak utan mig. Vid det här laget förstår ni väl inte alls varför jag gillar flygplatser – det är ju där man tvingas sitta och glo, uttråkad och rastlös, i väntan på nästa avgång – men för mig är de, all väntan trots, en ikon för friheten. Om inte just nu, så åtminstone snart.

Tips; läs en flygvärdinnas blogg, klicka här.

Jag gillar skarpt människor under tjugo år och människor över sextiofem. Jag tycker att personer i de åldrarna oftare har ett betydligt softare förhållningssätt till livet än oss andra. Människor under tjugo år är öppna, kreativa, nyfikna och har ännu inte hunnit bli stagnerade eller trångsynta. Människor över sextiofem har varit med om, hört och sett det mesta här i livet, vilket gör att de ofta har ett vidare synfält. Det är oerhört intressant och kreativt att umgås, arbeta och lyssna på människor i de ovan nämnda åldersgrupperna. De berikar oss andra med mycket kunskap, klokhet, nytänkande och vishet. Kan det vara så att de helt enkelt är intelligentare än oss andra? Åldersdiskriminering? Ja, kanske. Men vem bryr sig. För alla vi andra, vi mellan tjugo och sextiofem, är ju fullt upptagna med att förverkliga oss själva. Eller hoppas finna vår plats i livet, liksom. Inte särskilt soft, kan jag tycka.

Tips; lyssna på våra unga och äldre – baka med gårdsmormor, 82 år, på Sjöbo ungdomsgård.

Sverige är ett avlångt land med en förhållandesvis liten folkmängd. Ändå tycks vi ibland tro att vi är ensamma i universum, särskilt nu efter herr Fuglesangs rymdpromenader. Men det är klart, den svensken var ju rätt ensam om att promenera i, arbeta i, eller var det observera, rymden tillsammans med amerikanerna vid NASA. Svenskar har dock även tidigare varit observatörer i amerikanska sammanhang, då utan större framgång. Jag tänker särskilt på vår hjälte Hans Blix i Irak. Jag har länge misstänkt att amerikanska presidenter är aliens, att de är här på vår planet för att invadera och ockupera. Jag vet inte, men verklighetsfrämmande känns de allt ibland. Tänk om Sverige och svenskarna, efter rymdframgångarna, har blivit smittade av rymdinvasionssjukan. Symptomen är oroande. Alienationen långt framskriden. Antingen är man stark och invaderar, eller så är man mindre stark och invaderas. Jag gillar inte invasioner, varken land- eller rymdinvasioner!

Tips; akta dig för storhetsvansinnet.