Allhelgonaskräcken har slagit till. I går kväll åkte två underbara vänner ut till vårt torp. Där skall vi, förhoppningsvis, tillbringa helgen tillsammans. Jag har just inhandlat brakmiddagen och vi skall stax sätta oss i bilen för att åka ut till dem. Men så – helt oväntat – slår oron till. Alla helgons skräck. För tänk om våra vänner är uppätna eller ihjälskrämda. Eller kanske ännu värre, fått i sig av råttgiftet. Förstår ni min oro? Nej, jag hoppas att min kamp mot mössen har givit resultat och att det därmed inte finns en endaste liten svans kvar!

Tips; njut i helgen. Och tänk på nära och kära som inte längre finns bland oss.

Fy tusan för tidsslukande teknikfreaks. Trots att vi alltid blir stoppade otäckt länge både i tullen och i säkerhetskontrollerna på flyget och färjeterminaler – därför att ingen vet vad det är för konstiga tekniska mojänger min man släpar omkring på – så vägrar han att erkänna sin teknikstörda personlighet. Jag är helt nöjd om jag har en liten karta i tunnt papper, kan använda mobilen till fotografering, och har kvar mitt sunda förnuft (till allt annat) på våra resor. Men inte min prins, inte. Han släpar omkring på många kilo av märklig teknisk utrustning. Till ingen nytta, enligt mig själv. Han kan inte resa utan sin dator. Och sina kameror ska vi inte ens nämna i sammanhanget. Man garvar gärna åt japaner, och då ej främst av igenkänning, men jag lovar er att min man, med bara delar av sin medhavda fotoutrustning, slår alla i Tokyo samlade japaner med hästlängder. En av våra vänner i England, som är doktor i psykologi, gjorde en snabb psykologisk analys av – och profil för – min man och kunde konstaterade följande:

• Otrohet: Inte troligt
• Alkoholmissbruk: Inte troligt
• Våldsamt beteende: Inte troligt (det vill säga så länge han kan hänge sig åt ovan nämda teknikfrosseri).

Men vad händer om han lämnar sitt teknikintresse? Ja, det vill jag såklart inte veta numera!

Tips; tänk positivt. Teknikdårar får samhället att gå framåt, om inte annat så tjänar elektronikbranchen ansenligt stora pengar på dem!

Vad i hela världen är det som håller på att hända med det sunda förnuftet hos folk? Var återfinns den fria viljan? Var är mångfalden och oliktänkandet. Det som normalt berikar vårt samhälle? Är alla människor fanatiska, paranoida, hotade och rädda för allt och alla? Finns det en människokärlek? Humanisterna tycks ha blivit de största fanatikerna av alla samfund och vill dessutom införa förbud och regelverk för att hindra oliktänkande. De tycks också tro att våra ungdomar är korkade. Boten är, enligt dem själva, att distribuera den bok som gratis sprids till Sveriges gymnasieelever – en bok där de med brått mod sprider sin agitation och hoppar på andra trosriktningar och grupper i samhället; i det här fallet USA:s kristna och konservativa höger (oj, sprängstoff!). Tycker ni att det känns fräscht, som något angeläget för våra kloka och sanningssökande ungdomar? Att amerikaner är dåliga på geografi är allmänt känt, men att svenska humanister jämför USA med Sverige – som är ett så sekulariserat samhälle – känns minst sagt oupplyst. Är man inte femtio år för sent ute i sitt ärende, månde? Eller har jag missat något väsentligt?

Tips; läs artikeln i GP:s kulturbilaga här, så får du mer information om förbundet Humanisterna (ej att förvecklas med Svenska Humanistiska Förbundet).

Detta inlägg är även publicerat på intressant.se.

Vilken otrolig fotbollsfest! GIF Sundsvall är tillbaka i fotbollsallsvenskan. Jag måste erkänna att tårarna smådroppar. Min gamla hemstads stoltheter är, efter en otroligt spännande match, äntligen där de hör hemma – i toppen. Mina tankar går till min underbara morfar, som inte längre finns ibland oss. En man som aldrig missade en hemmamatch med hjältarna. Jag tänker också på min lillebror som spelat tio år med hjältarna. Grattis, Sundsvall!

Tips; fira med Sundsval, kolla in segerruset på Sundsvalls Tidning webbupplaga här.

Underbart, jag ska åka till England! Vi har en stående inbjudan till våra goda vänner, som bor i norra England, men det är inte det huvudsakliga skälet till att vi reser. Inte heller det faktum att jag har bott där och ofta får en sådan där längtan tillbaka till den gamla goda tiden och bara måååste åka hem till London. Ja – hem – som det heter i sådana stunder. Nej, det är betydligt säkrare saker som gör att jag vet att jag skall åka till England. Något så säkert som Dr. Martens–kängor som har gått sönder. Inte mina då, för sådana slutade jag använda för hundra år sedan, utan min prins kängor. Han kan nämligen inte leva utan sina Doc’s – än mindre arbeta utan dem. Dessutom köper han dem alltid på plats i England (det tyska ursprunget till trots), en tradition som jag skarpt gillar. Helst skall de köpas i en murriga arbetarbodar i Newcastles underjord , där det återfinns tusentals med arbetarkängor av, enligt min man, bästa sortens Doc’s. Dessvärre har han nu till sitt förtret konstaterat att det senaste paret kängor endast höll i sjutton månader. Och då skall vi inte glömma att det tar minst två månader att gå in dem, så att de blir riktigt härliga dojor! De är numera dessutom, sedan några få år, högst sannolikt tillverkade i Kina. Således lär det blir ännu mer svårare att finna engelsktillverkade restexemplar.

Tips; njut av resor. Drick kaffe i Italien. Köp Dr. Martens i England, lusekoftor i Norge, Ittala i Finland, salami i Ungern. Och titta på Formel 1 i Monaco.

Mördaren satt i det ensliga torpet och väntade på sina offer. Mordklädsen var, som sig bör, höga stövlar, lång rock och en sylvass machetekniv av stor modell. Det var bara hockeymasken som saknades – annars kunde man kunnat tro att det var Jason från Fredagen den 13:e–filmerna som uppstått från det döda, sittandes där i mörkret, påpassligt väntande. Men det här var mycket vidrigare än så. För det här var inte fiktion utan på riktigt. Två av offren hade redan fått plikta med sina liv och låg nu döda utanför torpet; en bryskt ihjälslagen, den andra fångad i den av vedersakaren listigt uppriggade fällan. Nu återstod bara resten. Dräparen var en, men offren många. Att det hela skulle kunna ta hela natten, eller kanske ännu längre, spelade inte mördaren någon som helst roll. Bara att det till fullo avklarades räknades för banemannen. För offren hade redan gnagt sönder allt av värde för mördaren. Och en söndergnagd soffa, tidigare ack så skön, är oförlåtligt. Eller hur!?

Tips; nästan alla medel är tillåtna i den stora jakten på mössen, även de fula knepen.

Visst är det underbart med intensiva perioder av umgänge och festligheter! Det är efter dylika skeden som jag i särskilt hög grad kan uppskatta det stora Lugnet och därför brukar fly ut på landet för avprogrammering, reindexering och isolering. Och för att bara lukta på blommorna. Den här gången skall jag åka utan min prins och är fullständigt livrädd. För tänk om de vidriga små mössen kommer på besök, vad gör jag då? Det hjälper ju inte att stå och vråla som en idiot om ingen kommer till bistånd för att rädda mig.

Tips; bry dig inte när din älskade ler lite grand i smyg åt din livsrädsla. För du vet någonstans att du, i alla fall på något – om än ej ännu helt klarlagt – sätt, med stolthet kommer att överleva dessa små gnagare.