I dag är det försoningsdagen. Ett mycket vackert ord, försoning, men ack så svårt att leva efter ibland. Just nu, kan jag ärligt säga, har jag försonat mig med det som en gång gjorde riktigt ont. Och det är i sanning befriande. Så till något som kan verka smått banalt, men som på samma gång är så obehagligt att jag aldrig kommer att nå försoning med dessa individer, än mindre förskona dem. Dagen till trots. Jag talar om mössen som ockuperat mitt torp, naturligtvis helt utan min tillåtelse. Hur vågar de? Dags för de små objudna gästerna att möta sin överman; hyresvärden Tovan.

Tips; förlåt så gott du kan. Skicka ett uppmuntrande SMS, ett brev, en blomma, ring eller besök någon som inte alls förväntar sig det. Försoningen kanske är något som är större än förlåtelsen, men man måste inte alltid kunna förlåta för att försonas.

Visst finns det riktiga hjältar! Jag har mött många på kort tid; människor som ställer upp, brinner för något, svettas, gråter, uppmuntrar, hjälper till, blir arga och som söker förändring. Jag möter hemtjänstens springvikarie, vars timmar skall sparas in på. Han är tjugo år och oroar sig mest över att 91-åriga Agda inte kommer att få äta en riktig frukost, helt enkelt därför att ingen kommer att ha tid till att servera henne den. Jag möter flyktingrådgivaren, som skakar av oro över hur Migrationsverket behandlar en flyktingfamilj. Jag möter journalisten som vill förbättra världen genom sitt skrivande. Jag möter uteliggaren, som gav mig ett vänligt ord. Jag träffar en vaktmästare, som knappt hinner med att vara hemma därför att någon ständigt behöver honom. Jag möter en polare, som snabbt ställer upp när det krisar i persontransportlogistiken. Jag träffar vännerna, som skriver uppmuntrade på sina bloggar. Ni är alla fantastiska hjältar. Vad vore livet utan er? Fattigt! Så tack för att ni finns.

Tips; se er omkring! Där ute – bland allt jobbigt, omöjligt och trist – tindrar och verkar alla dessa fantastiska hjältar av vardagen.

Städhjälp, ja tack! Svart eller vit? Ingetdera! Men en egen söt liten robot, som ombesörjer allt det tråkiga åt mig, och som samtidigt kunde fungera som underhålls- och pälsfritt husdjur, det vore finfint. I det högteknologiska samhälle vi lärt oss anamma och som fästats sig vid oss, kan det väl ändå inte vara så svårt att utveckla en dylik anspråkslös liten sak! Medan jag väntar på min robot kanske någon samtidigt kunde utveckla en tandkräm som räcker lite längre. På pump kanske, som med flytande tvål. Och en hopfällbar fullskalig spegel, för avbildande och granskning av kropp av full längd – och som dessutom medger nedpackning för vidare användning på alla dessa idiotiska hotellrum som inte begåvats med stor spegel. Man måste ju kunna se om man duger till kvällens galamiddag, eller hur? Så till det för dagen viktigaste och för mig mest aktuella; köket. Till köket behöver jag en filmduk som skall fästas under de övre skåpluckornas yttre kant, och som sedan – helst per trådlös automatik – kan föras ner och därmedelst fästas i diskbänkens framkant. Varför? Därför att det är en genialiskt skarpsinnig idé! Duken kommer på ett mycket effektivt sätt att dölja all ännu ej omhändertagen disk, den svårartat nedsmutsade spisen och de med råge överfulla bänkarna – samtidigt som du kan njuta av film noirs själsligt djupa skuggor eller trendigt tröga, men smått pompösa, motion backs – enär som du ändå har möjligheten att åtkomma innehållet både i skåp och på hyllor. Det vore perfekt för oss pedanter som ibland, men bara ibland, ligger på latsidan och softar. Dölj skiten!

Tips; tillskjut kapital för att forska och utveckla ovan nämnda viktiga saker. Du blir rik. Och jag blir lycklig.

I helgen åt jag världens godaste briani. Briani är en orientalisk risrätt med kyckling, små ljuvliga vitlöksköttbullar, nötter och mustiga kryddor. Ursprungligen kommer nog rätten från Indien, men för att den skall smaka himmelskt fulländat krävs att min bästa väninna N tillagar den. Hon och jag flyttade till Borås samtidigt. Nästan genast fann vi varandra och har sedan dess varit oskiljaktiga. Fast, om vi ska vara helt ärliga, var det nog våra män som först hittade varandra. Vi har samma intressen, familjesituation, drömmar, tro, och livsstil. Och vi har roligt när vi träffas. Vi äter, fikar, pratar, skrattar och gråter. Det finns nog inga som jag har gråtit så mycket tillsammans med. Samtidigt finns det en riktigt avgörande skillnad mellan oss, nämligen det faktum att jag flyttade till Borås av egen fri vilja, medan min väninna flydde från sitt älskade hemland Irak och världsstaden Bagdad. Hon är en kristen flykting som upplevt krigen på nära håll. Hon har upplevt exploderande bomber, missiler ovanför huvudet, försvunna och döda anhöriga, raserade livsverk. I hela sitt liv har hon levt under hot och förföljelse. Jag beundrar och respekterar denna modiga hjältinna som jag har den stora äran att räkna som min vän! N, jag önskar dig glädje, vila, fred och frihet!

Tips; läs mer om kvinnornas situation i Irak i GP, DN, Dagen eller på Röda Korsets webbplats.

Jag kastar bort allt. Detta ofta till min omgivnings omedelbara förtret, eftersom prylarna inte finns när de behöver dem. Det jag inte kastar det skänker jag bort, oftast till Röda Korset. I förra veckan blev jag påmind om att jag givit bort tre bilar, sex konstverk, massor med skor och mängder av väskor. Smyckena ska vi inte tala om. Varför? Därför! Nåväl, strunt i det, för nu kommer vi till det intressanta. Brödrostar! Och med dessa mitt mycket märkliga förhållande till desamma. För jag älskar dem! Jag kan inte motstå en brödrost. Jag samlar på dem och kan inte för mitt liv tänka mig att göra mig av med en enda av alla de brödrostar som jag har i min ägo. Nu snackar vi lådvis. Min smått sjukt stora samling är förmodligen unik i sitt slag och börjar kännas lite löjlig, för nu innefattar den också två korvbrödsvärmande mirakelmaskiner från tidigt 60-tal. Joddå!

Tips; samla på små saker som inte tar så stor plats. Titta här på Tovans lyxiga och, minst sagt, futuristiska vill-ha-brödrost. Förresten, eftersom jag – som noterat ovan – har givit bort min bil, behöver jag en ny. Några tips?

Jag är en falsk skit med massvis av fördomar! Sortera sopor? Javisst, en svart och en vit påse. Vad som skall vara i respektive påse vet säkert hyresvärden som, med största sannolikhet, kommer att skriva om det på ett fint och ekologiskt grått miljövänligt papper. Så småningom åtminstone. Jag vägrar att köpa onda Coca-Cola, men blir glad som en sockerstinn Morgan Spurlock om inga andra alternativ finns. Ekologiska kläder köpte jag redan i början på 90-talet. Bara för att det var trendigt. Att det sedan kliade så in i baljan, och att de obehandlade trädgrenarna kröp ut ur kläderna, sa jag inte ett ord om. Skitföretaget Nestlé vägrar jag dock helt att befatta mig med. Men jag glor stint på mina ”bekanta” som av ”misstag” råkar köpa hem några av dessa barnamördares produkter. Ekologiska grönsaker köper jag alltid, om VISA-kortet tillåter. Rättvisemärkta produkter jobbar jag stenhårt för att tycka om, men Marabou mjölkchoklad smakar ändå bäst. När min vän sitter framför mig och talar om sina helande stenar och dess krafter, hör jag mig fördomsfullt, om än vänt, förstöra vår mångåriga vänskap genom att säga.

– En sten är inget annat än en stendöd sten. Vad skulle den kunna göra mer än att vara just en stendöd sten?

Förlåt mig, gott folk för min falskhet, förlåt! Men vad har jag till mitt försvar när till och med Bibeln berättar för oss att stenarna skall tala?

Tips; jobba hårt med dessa frågor, ty de är viktiga! Gör inte som mig och den late – fuskar.

En sommardag i tjugoårsåldern åkte jag båt till en ö utanför Sundsvall tillsammans med mina föräldrar. Vi grillade med ett gäng vuxna och samtalet kom in på pengar. Plötsligt fick jag frågan
  – Du som är ung, vad skulle du göra om du vann en miljon?
  – Jag skulle köpa tavlor av mästaren Bengt Lindström, svarade jag. Alla skrattade åt mig. Jag fortsatte.
  – Sedan skulle jag hänga upp alla målningar i ett rum och varje gång jag var deppig skulle jag sitta där och bli lycklig. De vek sig av skratt när plötsligt en av männen blev allvarlig och sade.
  – Lyssna på henne, hon vet vad hon talar om. Fortsätt att förklara! Det var enkelt för mig, eftersom jag älskat Lindströms tavlor så länge jag kunde minnas. Jag lovordade min favoritkonstnär tills mannen avbröt mig.
  – Okej, jag har hört nog. Vill du träffa honom, din mästare? Jag blev helt ställd. Jag kunde inte tänka mig något större, men vad i hela världen skulle jag säga till världens bästa konstnär? Av rädsla för att göra bort mig, avböjde jag inbjudan.
  – Skyll dig själv! sa mannen. Han var Bengt Lindströms färgsättare. Jag ångrar inte mycket, men detta är nog det dummaste jag någonsin gjort! På min födelsedag ett par dagar senare, kom ett pappersrör med ”En hälsning från Bengt” Det var en ihoprullad litografi – direkt från konstnären själv!

Tips; tänk inte för mycket, ta chansen när den kommer! Se några av Lindströms verk här.