Jag har blivit värsta köttomanen, jag tycker kött är sååå gott. Detta trots att jag får höra kommentarer från mina vänner, som är veganer eller vegetarianer, om vilken svikare jag som karnivor är. Jag åt nämligen inte kött alls, knappt något annat heller för den delen, under ett antal år av mitt liv. ”Men jag är ju kristen och därmed fri att äta vad jag vill!”, säger jag glatt till mitt försvar. Jag misstänker nämligen att vegetarianerna har rätt och att vi i evigheten, paradiset, himlen, där uppe ni vet, bara kommer att få käka vegetarisk kost. Inget fel i det, men lite trist tycker jag. Det är nog därför som jag vräker i mig så mycket kött som det nu bara går, här i jordelivet, så att jag sedan kommer att stå mig gott där uppe i evinnerligheten. Ni förstår mig, va? Jasså inte? Inte jag heller riktigt, faktiskt.

Tips; kolla in några riktigt smarriga veganmatstips på bloggen Vegankrubb.

Ja, jag visste det, ni hade fel! Alla morgonpigga, frukostätande hurtbullar som skolsyster, syrran, mamma, farmor och Socialstyrelsen. Lyssna noga nu. Det är fel på er, inte på mig. Morgnar och frukostar är inte viktiga. Morgnar är skit. Och frukost smakar blä. Fast den smakar egentligen inte blä i sig, det är tiden då man oftast antas äta frukost som gör att den inte smakar bra. Nu kan jag dock upplysa er om att jag är helt normal och att det otvetydigt dessutom är bibliskt, förmodligen också biologiskt, helt i sin ordning. Redan i begynnelsen dissade Gud morgonen, precis som jag gör. Läs själva i Bibeln, Första moseboken, kapitel 1, vers 5: ”Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.” Gud hoppar helt enkelt över morgonen och börjar med kvällen. Och så fortsatte det för Gud i sex hela dagar. För mig är det fler dagar, typ sju gånger sjuttiosju. Men Gud han är softare än så, för på sjunde dagen struntade Gud i både morgon och kväll. Så långt har jag ännu inte kommit. Men angående morgnar är Gud och jag helt överens. Avgjort.

Tips; förklara gärna ovanstående väl dolda sanning för mig – och käka sedan frukost när du vill.

Detta inlägg är även publicerat på intressant.se.

Det är inte mycket som vi har verklig koll på här i livet. Visst kan vi planera och styra upp mycket så gott det bara går, men ändå kan allt falla på bara en ynka liten detalj. Det är heller inte mycket vi kan säga med säkerhet, för nästa vecka kanske vi har ändrat oss, eller så blir vi överbevisade till det motsatta. Jag kan faktiskt bara komma på en enda sak som vi alla vet med bestämdhet. Och det är döden. Vår egen död kommer någon gång att inträffa, det vet de flesta med. Men vad vet vi mer om vår egen död, än att den just kommer att inträffa? Ingenting! Så allvarligt talat, har vi någonsin koll på livet, när vi inte ens har vetskap om det enda faktiska – döden?

Tips; lev här och nu och gör vad du kan i dag, i morgon kan det vara för sent (läs: sushi och marsipan).

”När jag dör får du se till att Jonathan Johansson sjunger på min begravning”. Jonathan är en mycket begåvad artist och dessutom en god vän till mig. Men hur begåvad är då min vän S egentligen, som hasplar ur sig en sådan sak? Jag menar, vad är det som säger att hon kommer att dö före mig? Och vad är det som säger att Jonathan kommer att leva längre än hon? Inte ett skit! Och framför allt, spelar det någon som helst roll vem som spelar och sjunger på hennes begravning, när hon själv ändå inte kommer att få höra det? Eller vet S något som jag inte har förstått?

Tips; lyssna på Jonathan Johansson medan du ännu lever.
Ladda ner låten här.

Finns det något fulare än alla bankers smaklöst trista fönsterskyltningar? Jag har aldrig någonsin sett ett snyggt skyltat bankfönster. Är det meningen att man skall bli deprimerad innan man går in i banken, för att sedan övergå till lycklig när man hämtar ut sina egna, surt förvärvade, slantar? Vad gör bankerna med alla de miljoner kronor som de lockar av oss kunder? Fast det är klart, det är ju direktören, inte dekoratören, som belönas. Här borde således finnas underlag för en helt ny yrkeskår. En grupp personer som kunde försörja sig på att snygga upp i alla bankers fula skyltfönster.

Tips; bli rik på bankfönster.

En kille och tjej åker i en bil. Det är ruskigt väder. Bilen kör sakta på en enslig och slingrig skogsväg. Bilen letar sig fram mot ett ödsligt torp. Plötsligt stannar bilen tvärt. Det ligger ett stort träd vält över vägen. Det mörknar snabbt och den uppslupna stämningen är som bortblåst. Vad ska de göra? Vägen är för smal för att vända på och självklart kommer de att köra fast om de ens försöker. Killen kliver ur bilen för att kolla hur långt det är att promenera till torpet. Tjejen blåvägrar och sitter kvar. Killen försvinner ut i mörkret. Ett konstigt ljud hörs, sedan är allting bara tyst. Allt är nu helt kolsvart. Tjejen sitter frysande kvar i bilen och väntar. Efter 45 minuter kommer killen lufsande tillbaka. Skräckfyllt? Knappast! Men hur i hela världen kan det ta 45 minuter att gå 150 meter bort för att slå på elementen i vårt torp? Ja, jag erkänner, vi körde fast när vi sedan vände bilen på stigen.

Tips; sitt inte kvar i bilen, det är sååå tråkigt.

Hur ofta regnar det grodor och paddor i mängder? Aldrig någonsin. Inte ens i Borås där det annars regnar för jämnan. Och visst skulle man bli förvånad om hela himlen öppnade sig och paddorna slafsade ner över gator och torg. Märkligt. En helt sjukt bra filmscen. Och bäst av allt, den finns! ”Things fall down. People look up. And when it rains, it pours.”

Tips; se filmen Magnolia.